Labil stabil
Befinner mig i ett jävligt labilt läge i mitt liv just nu, skrattar och gråter om vartannat. Vet varken in eller ut. Jag orkar knappt med mig själv och mitt eget ältande, så funderar starkt på hur mina vänner gör det. Allt känns så jävla logiskt och glasklart på morgonen, men när mörkret kryper sig på sitter jag där med mina tankar och blir satans orolig och nojig. För att i nästa stund va hög på livet. Fan då.
Eller inte fan då åt stunderna jag är hög på livet, utan de andra stunderna, de med ångest och oro.
