tankarochvarlden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                     

 

Bara för en vecka sedan tänkte jag att jag verkligen inte hade någon åldersnoja och skrattade åt mina kompisar som hade det. Vi är 25 år, töntigt liksom! Jag var också en av dem som tvättade ansiktet med tvål och aaaaldrig smörjde in det. Skrattade också lite lätt åt de som tog sin hy på liiiite för stort allvar med sina 20 krämer.

 

Men så över en natt satt jag där själv med världens åldersnoja. Denna förbaskade åldersnoja har resulterat i ett lite tommare bankkonto. Och jag är nu ägare av rengöring, dag- OCH nattkräm, något jävla pulver man ska äta (som jag dock är för feg för att börja med), peeling, skrubb och i skrivande stund sitter jag på en fem år gammal spikmatta i tron om att jag ska se ut som 20 år igen (skratta ni meeen det har hänt rätt mkt med den på 5 år).

 

Och vet ni vad det sorgligaste i kråksången är, något som verkligen kan göra mig ledsen. Lika lite som jag uppskattade min fina 20- åriga välfungerade, rynkfria kropp, lika lite uppskattar jag min kropp nu - en kropp som aldrig kommer vara finare eller mer välfungerande än vad den är just nu, utan hela tiden åldras Jag har blivit äldre, lite klokare men likt förbannat har jag samma kroppsnoja. När är det dags att släppa den där ryggsäcken med alldeles för mycket skit och missnöje, över det som faktiskt är jag? Det är dags att börja acceptera att: näe jag kommer aldrig se ut som en victoria secret-modell, men å andra sidan har jag så extremt mycket annat att vara tacksam över.

 

Och det roligaste i kråksången är att jag tror att när man är som mest lycklig och obrydd är man som allra vackrast.

Känslan av att vakna någorlunda utvilad ger jag fem av fem toast. Herregud det borde bli vintertid lite oftare. Den där timmen gör susen!

Igår gjorde jag den mest oklara saken man kan göra på en lördag: högskoleprovet. Detta gjorde jag efter en natt med fyra timmars sömn. Efteråt var jag så slut att jag tydligen såg ut som ett lik (bra nu till Halloween, vem behöver utklädnad liksom?) och kände mig om inte som ett lik, iallafall jääääävligt slut. Så slut att jafg gick hem och grät och sov 11 timmar. Idag har jag ägnat mig åt roligare saker som passar mig bättre (kanske inte plånboken dock) shoooopping.

Lilla sällskapet - Jag vill ut

http://www.youtube.com/watch?v=78yw9BplF48&feature=player_detailpage

Jag är en hypokondriker av rang. Och man skulle ju kunna tänka sig att eftersom jag vet om det, borde det inte bli några problem att hantera sin oro och sina sjukdomar. Fel, fel, fel, eftersom jag alltid är tvärsäker i stunden på att jag har en sjukdom. Det är först efter att jag kunnat utesluta av den specifika sjukdomen som jag kan lägga den i min "hypokondrihögen" (dock med en stor sannolikhet för att den kommer dyka upp igen).

 

Hur som helst har den senaste veckan börjat med att jag haft Borrelia (en sjuksköterka som lurade i mig det, vilket INTE gjorde saken bättre), en tropisk sjukdom av en mygga (alltså detta är typ så pinsamt att jag inte kunnat säga det till någon, eftersom det mest tropiska stället jag varit på det senaste året är Stockholm) för att sedan övergå till diabetes efter noggrann googling på diverse symptom. Men nu har jag alltså diabetes, förmodligen typ två,  jag har alla symptom utom att jag inte går ner i vikt. Fan så jäva trist....

 

Problemet är bara att jag känner att jag inte kan ringa och fråga min läkare om en tid, eftersom jag för bara två veckor sen var där för att kolla upp min icke-existerande (peppar, peppar) tinnitus och ett halvår innan dess typ aaaallt annat. Han tror väl att jag går dit för att ragga snart eller bara sanningen - att jag är sjuk i huvudet.

Kom för ett par veckor sedan på den brilljanta idén att anmäla mig till högskoleprovet. Nu är det ju så att jag redan har en högskoleutbildning, men likt förbannat kände jag mig på något sätt manad till denna utmaning. För utmaning, ja det har jag nu förstått att det kommer bli. Jag är inte ett mattegeni direkt, faktum är att det blir väldigt klart och tydligt när jag kikar på tidigare prov, att jag inte ens är i närheten av att vara ett mattegeni. Och jag inser att om jag haft någon som helst värdighet gällande studier tidigare kommer denna värdighet vara som bortblåst om två lördagar.

 

Jag har egentligen bara en fråga i mitt huvud nu. VARFÖR anmälde jag mig till detta? Och kanske möjligtvis följdfrågan; ska jag skita i det??