tankarochvarlden

Alltså jag tror fan att jag tappat det totalt.

 

Allt som jag trodde va jag för typ en månad sen är tydligen inte. Jag trodde jag gillade att träna och ha det rent runt mig som exempel och att lägenheten skulle skina.

 

MEN.

 

Jag diskar typ inte, jag städar inte, jag slänger typ inte soporna, jag tränar inte, jag snittar typ 5 timmars sömn per natt (= typ 3 timmar för lite). Man får tydligen röka inne hemma hos mig med, det har jag bestämt, för det kan ju va mysigt att slippa gå ut på balkongen för de som vill.

 

Ja men ni hör jag har fan tappat det totalt och vet ni, det är så sjukt härligt att släppa taget och skita i allt oväsentligt. Det vill säga allt som inte är kul, vin eller mysigt att göra.

 

 

Att dricka vin på en tisdag känns jävligt smart på tisdagkvällen EFTER två glas vin. Lite fundersam på hur brilljant hela idéen känns imorn när jag vaknar...Men trevligt va det och ett och annat världsproblem löstes. Det ärändå sådant som räknas.

Jag kan väl säga att jag peakade rätt tidigt igårkväll. Skulle till en kompis för att käka middag ett gäng och tog ett glas vin innan jag drog dit. Det jag inte hade i beräkningarna var riktigt hur hårt det glaset skulle slå.

 

Jag gick till fel busshållplats och stod och väntade i säkert tio minuter innan jag förstod mitt misstag. När jag kom på rätt buss gömde jag hoppa av, men som tur var hade chauffören bättre koll än mig och stannade bussen och sa att jag skulle gå av här.

 

Skulle byta buss, går till helt fel ställe och när jag inser mitt misstag ställer jag mig och asgarvar för mig själv som en mycket sjuk person.

 

Sedan kom jag fram, drack mer och åkte hem....

 

 

 

Oki, tredje natten i lägis nu. Och jag kan redan förstå de som lever i smutsiga och skitiga lägenheter och aldrig diskar. Jag HATAR att diska och jag är inne på tredje dagen utan diskmaskin. Jag fyller både diskhoarna och hoppas på att det ska diskas av sig självt.

Första helgen avklarad i min egna lägenhet och om jag varit lycklig. Jag liksom älskar "min" lägenhet, även fast den inte är min riktigt än.

 

Idag ska vi snickra soffa, sedan ska jag städa undan spåren efter mig och lämna tillbaka lägenheten i samma skick som jag lämna den. Minus lite mindre schampo, tvål och hehe kaaanske mindre vin.
Det är så jag jobbar.

 

/Kleptomanen

 

 

Jag lånar min lägenhet av min hyresgäst i helgen. Känns ju bra, han pröjsar jag hänger här. Undra vem som drog längsta strået i den dealen? Kaaaanske t.o.m hände att jag lånade hans schampo nyss när jag duscha. Fast bara kanske.

 

Mitt första konstaterande med att bo själv:

 

När (alltså inte om, utan när) man tappar bort sin telefon måste man hitta den själv och det finns ingen som man kan be om att ringa till den. Okej, det här kan bli jobbigt.... Iaf med ilandsproblems-mått mätt.

 

 

Alla bilder på mig från solsemestrar är jag antingen väldigt vit på eller väldigt påklädd på.

 

Man kan väl säga till att bild ett oftast leder till bild nummer två. Det vill säga jag inser hur jävla blek jag är, vilket leder till att jag solar = bränner mig = måste bära väldigt mycket kläder i väldigt varmt klimat = väldigt svettig = finns inte en enda fin semester bild på mig.

 

 

Alltså man behöver inte svara i telefon när man ligger magsjuk och inte vet när man kommer spy nästa gång, man behöver inte heller säga det till personen ifråga som ringer och man kan ju försöka verka lite fräsch.

 

Det kan man OM man inte är jag och är typ dum i huvudet. Jag får väl vara glad att jag slutade min monolog där och inte vid typ färgen på spyan.

Oh my...Så kan jag nog lättast förklara mitt känslotillstånd just nu. Så mycket som händer med jobb och lägenhet och det liksom bubblar i mig. Jag är som en pubertal tonåring för tillfället. Skoja inte. Nerverna är på utsidan och jag är fantastiskt härligt euforisk, sedan gråter jag, är labil och sedan fantastiskt glad igen.Jag lyssnar extremt mkt på musik och är knäpp, säger knäppa saker, tjatar och är förvirrad.

 

Alltså förlåt alla som måste umgås med mig för tillfället. Förlåt för att jag är ett känslomässigt kaos...Alltså kanske mer en vanligt det vill säga.

 

Sover väldigt lite också, kanske det som börjar ta ut sin rätt?

Första veckan på jobbet är avklarad och nu min första helg. En helg utan tankar på plugg och annat som borde göras och dåligt samvete för att man skjuter upp det i vilket fall som helst.

 

Vaknade imorse och kände en stress över allt som borde göras, för att sedan inse att nej...det är inget som behöver göras mer än att köra en maskin tvätt och kanske dammsuga på TVÅ hela dagar.

 

Nu blir det skidåkning. Hehe försökte mig på det för några dagar sedan. Resultat: Jag trillade två ggr inom loppet av 1km...

När jag blir nervös säger jag idiotiska saker och framstår som en idiot, senaste i ordningen av idiotiska saker jag sagt var när jag pratade med en person för första gången och lyckas ganska random nämna utvecklingsstörda barn och överkörda djur, i typ samma andetag.

 

Varpå jag inser det sjuka i detta och försöker ta mig ur det genom att veckla in mig ännu mer. OM jag skulle ta och hålla käften när jag inte har något vettigt att säga.

 

Jag kan bli så trött på mig själv.

Alltså jag brukar inte bli speciellt fascinerad av kändisar, iaf inte efter att ha bott i Sthlm där de blir som vilka vanliga dödliga som helst.

 

Men att gå ner till ett sunkigt, miniköpcentrum på Öland en grå torsdagseftermiddag i januari och se kungen gjorde mig faktiskt lite förvånad.

Jag är INTE gjord för något hårdare arbete.

 

På nyårsafton skalade jag potatis till en potatisgratäng. Hela kvällen klagade jag sedan över att jag hade väldigt ont i ett finger. Folk tyckte nog att jag var lite fjantig som fått ont i fingret av att skala potatis, MEN nu typ tre veckor senare sitter jag här och har fortfarande ont i det, vilket resluterade i att jag fick en läkartid.

 

Min läkare konstaterade att jag har en nerv i kläm i fingret och att läketiden ligger på 1,5 år. Hahaha. Alltså ni hör ju, inget mer potatiskalande för min del inte.

 

Konstaterande nummer två var när läkaren sa att man inte skulle ta en medicin i samband med graviditet. Varpå jag först funderade om han pratade med mig. Jag förstår nog inte att många i min ålder faktiskt får barn och att jag faktiskt är närmare 30 än 20 (urk), utan lallar på som om jag vore 18.

 

Va ch föreläste för mammas elever idag om backpacking. Hon gör så mycket för mig hela tiden så det var helt enkelt dags för att återgällda henne.

 

Det hela va väl ganska kul tills mamma kläcker ur sig:

"ja tänk att släppa iväg henne när hon var i sin bästa år".

 

Alltså notera VAR i denna meningen. VAR i sina bästa år.

 

 

 

 

 

Vuxenpoängen läggs på hög just nu. Det är elavtal, adressändring, fackavtal, hemförsäkring etc. Vuxenpoäng är sjukt överskattat, hade gärna fortsatt leva i ovissheten och varit lyckligt ovetande om allt jävla pappersarbete som vuxenlivet för med sig.

 

Det enda positiva i kråksången är att man faktiskt växer och känner sig jävligt duktig när man gör allt detta själv. Haha rätt patetsikt att jag känner mig duktig som fixa detta själv när jag är 25.

Idag är kanske en stor dag eller iaf en dag som gör mig till en fattigare människa än innan. Och ja det är tyvärr möjligt att bli ännu fattigare... Jag har blivit med lägenhet, en tvåa med förstahandskontrakt. Jovars man ska inte klaga...

 

E och jag satte oss och räknade lite på vad kalaset skulle gå på och vilka utgifter jag skulle få. Dagen efter erbjuder hon mig en vattenkokare som de har hemma "och ändå inte använder" och informerar mig om att det är halva reapriset på Åhlens. Ja ni fattar, det såg inte så ljust ut för min del gällande den ekonomiska biten.

 

Skrev ett tack sms till B för åren av lyxkonsumtion han gav mig och för tiden när jag kunde köpa dyra doftljus som andra köper mjölk (ok liten överdrift måhända). Hädanefter kommer doftljusen enbart vara tända vid väääldigt högtidliga tillfällen, typ besök av kungen.

 

Haha näe skämt jag kommer ju såklart bli tvungen att tröstshoppa för att jag är så jävla fattig....