Känner en enorm saknad. Känns som att jag aldrig kommer skratta igen eller känna några känslor överhuvudtaget för den delen. Inte ens när jag hör en bra pepplåt om hur bra allt kommer bli eller ser en söt liten hundvalp kan jag frammana några större känslostormar. Jag som har känslorna på utsidan verkar nu ha förflyttat alla dessa till ett litet rum inom mig, låst och råkat tappa bort nyckeln. Jag har helt enkelt ingen lust.
Alla saker är nu ihoppackade och förflyttade till mitt andra hem, numera mitt enda. Kan väl säga att jag varit nöjdare med situationer. Från en tvåa i Stockholms innerstad med sin kille, till sitt ensamma flickrum på landet = stor omställning. Igår fick jag också äran att träffa kära farmor, en farmor som det inte är någon idé att berätta för om att det är slut. Därför gick stora delar av samtalet till att ljuga om B och hur bra allt var med honom och så vidare.
Det har varit en obeskrivligt jobbig vecka samtidigt som jag försökt hålla ihop så gott jag kan, det betyder att jag har jobbat väldigt mycket och tänkt väldigt lite.Idag rann dock bägaren över när jag bestämt mig för att laga tacos alldeles ensam. När jag ska handla trillar jag pladask framför den långa kön vid kassan på Ica och min matkorg flyger säkert en meter framåt medan jag ligger och kravlar omkring på det smutsiga golvet för att försöka ta mig upp. Jag blir så ledsen att jag får gå ur butiken och gråta en skvätt och sedan samla nytt mod för att gå in igen och handla mat igen.
När det väl tar slut är det aldrig så romantiskt som det är på film. När det väl tar slut häver man inte i sig Ben & Jerrys -glass och slänger förpackningen på golvet, för att sedan inta nästa förpackning. När det väl tar slut skriksjunger man inte till en sorglig kärleksballad eller fuldansar till Glorias " I will survive". När det väl tar slut dricker man inte vin till man spyr eller sjukskriver sig från jobbet.
När det väl tar slut omfamnar en sorglig dimma mig som gör mig apatisk.